Idag 4 oktober hölls säsongens sista slalomtävling. Den blev också den klart största avseende det viktigaste – antalet ungdomar.
För de flesta är hösttävlingen i Hosjöholmen i Falun finalen på säsongen, en fin värdemätare på hur man utvecklats sedan förra året. Traditionellt är det K1H som varit största klass och med högst standard. Det gäller fortfarande, där Isak Öhrström tillhör yppersta världseliten.
Riktigt roligt är det därför att standarden även i K1D har ökat dramatiskt de senaste åren. Amanda Fagerlund har varit överlägset bästa dam i flera år och vunnit nästan varje tävling – i större fors alltid rejält. Hon har också nått en hög standard för sin ålder internationellt.
Bakom henne finns nu ett helt gäng yngre tjejer som tränar på året runt i port i fors. De är atleter och kan verkligen paddla. Så många med sådan standard i sådan ålder har aldrig förut funnits i Sverige. Antalet startande i H12 är också på en fin nivå. Liksom tjejerna finns här flera som tränar bra året runt.
Men – det finns flera stora Men.
Den positiva utvecklingen av kanotslalom är ytterligt begränsad. En närmare granskning visar att läget i svensk kanotslalom egentligen är katastrofal. En del kanske tycker att man helst bör dölja sanningen. Men, utan sjukdomsinsikt finns inga möjligheter att reagera och göra rätt saker.
Under 2014 har 72 personer tävlat i kanotslalom; de som deltagit i minst en tävling. Det är otroligt få, sämre än på många år. Lägger man in ett kvalitativt mått och mäter antalet aktiva som tävlat minst tre tävlingar sjunker antalet avsevärt. Tar vi antalet aktiva som tränar året runt kanotslalom är det ännu färre.
Av totalt 14 klubbar har åtta endast en enda aktiv. Två klubbar har mer än tio tävlande, och en enda klubb har mer än tio tävlande under 25 år. Totalt fyra klubbar har fem eller fler tävlande under 25. Falu Kanotklubb har mer än hälften av alla under 25 och utgör nästan hälften av alla tävlande. Det innebär att Falu Kanotklubb via LOK-stöd drar in långt mer än hälften av alla pengar från kanotslalom till förbundet.
72 tävlande kan endast tolkas som att förbund och de flesta klubbar gör fel saker, prioriterar fel saker och att fel personer styr. Någon samhällstrend kan knappast råda, för i vissa klubbar sker en utveckling.
Varför är det så? Vad är viktigt för en bra kanotslalomidrott? Vilka styr idrotten nationellt? Hur väljs dessa? Vad har de för mål? Hur bra arbetar de? Vad gör Svenska Kanotförbundet? Vilka kriterier använder kanotförbundets styrelse när det väljer företrädare för kanotslalom?
Vilka framgångsfaktorer är rimligt att mäta i kanotslalom? Hur utvärderar kommittéerna kvaliteten på sitt arbete? Vilka styrmedel har kommittéer valt att använda för att utveckla klubbarna i den önskade riktningen? Vad är den önskade riktningen? Hur fungerar kommunikationen inom kanotförbundet? Svaret på dessa frågor borde kommittéer allvarligt fundera igenom och till klubbar leverera tydliga svar.
Slalomsäsongen är över. Det är dags att sammanfatta, utvärdera och sedan utifrån fakta, kunna planera åtgärder. Det blir intressant vilken grad av analys som framkommer i förbundets och kommittéernas dokument. Ett viktigt forum har varit den årliga höstkonferensen för slalom. Ett annat är klubbmöten – i år endast ett, där inflytelserika beslutsfattare inte ens deltog. Uppenbarligen går det riktigt illa för slalom nästan överallt. Detta samtidigt som de internationella resultaten nu är bra såväl i K1H som K1D. Det finns goda chanser till OS-start. Det finns klubbar som uppenbarligen utvecklas positivt. Rimligtvis borde Svenska Kanotförbundet främst fokusera att ta vara på goda krafter, och förstå “goda” som framgångsrika mätt i utveckling, och inte använda en alternativ definition på “god”. Det finns inget gott att ledamöter från klubbar med allt annat än positiv utveckling och därmed per definition utan visad kompetens styr svensk kanotslalom.
En helt avgörande reform inom slalom är att ett representativt röstsystem måste till för ett demokrati på nationell nivå. Det kan vara ett svårt beslut att fatta för dagens ledamöter men dock nödvändigt för ett gott samarbetsklimat inom slalom. Av tävlingsstatistik att döma är de stora förlorarna med dagens situation de små klubbarna. Bättre samarbetsklimat skulle locka fler klubbledare att ta sina aktiva till Faluns 12 tävlingar i år i Dalacupen, öppna för alla klubbar. Det har hela säsongen varit de största tävlingarna med flest startande med bäst konkurrens. Kloka coacher åker på sådana tävlingar. Bra samarbetsklimat gynnar alltså främst små klubbar.
På höstens slalomkonferens fattas rimligtvis beslut enligt principen en röst per tävlande och klubb. De största klubbarna ska vara med i slalomkommittéerna. Slalomkommittéernas arbete skall vara nyttigt för slaloms utveckling mätt i LOK-stöd och antalet tävlande, främst ungdomar. Tävlingar skall hålla en acceptabel kvalitet. Elitkommittén skall sträva mot världsklass, OS-start och kvalitet. Kommittéledamöter skall ha kunskap och jobba bra, enligt checklistor. Elitkommitténs arbete handlar om att leverera – inte att fritt på egen hand hitta på egna definitioner på “elit”. Tills nästa år diskuteras att “fler ska tas ut till landslag“. Bättre är att aktiva personligen kvalar i jämförelse mot världselit och klarar prestationskrav.
Det är väl rätt enkelt? Då blir det roligare för ännu fler. Idag var det kul.