Att träna på korta banor, mellan 5 och 20 sekunder, brukar vi kalla teknikträning. Vilan är lång så att vi kan koncentrera oss väl, och paddla varje åk fräsch. Det är dock inte självklart att vi lär oss något av ett teknikpass. Fel upplagt kan man faktiskt till och med bli sämre.
Det finns en hel del forskning om teknikträning och hur inlärning fungerar. Dessa kunskaper kan och bör användas i slalomträningen. Annars riskerar den aktive slösa bort sin tid.
Träning av teknik har flera utmaningar. En är när det är stor nivåskillnad inom träningsgruppen. En annan är att vi ofta tränar på lättare vatten jämfört med tävling. Vi behöver då tänka till extra mycket för att få maximal nytta av träningen. Det pedagogiska utmaningen är påvisa hur stora teknikförbättringar som man kan göra på lätt vatten, och till och med på slätvatten. Även utan port.
Hosjöholmen, Falun, är ofta så bra att även den yppersta världseliten kan genomföra krävande, mycket utvecklande teknikpass. Med höga krav på teknikutförande finns alltid saker att öva. Det är inte självklart att den optimala träningsgruppen är jämnbra, utan tvärtom är det en fördel med en grupp aktiva med varierande färdigheter och styrkor. Då kan aktiva lära av varandra. Om alla gör samma misstag är gruppträning inte till fördel.
I en blandad grupp bör vi nog oftast lägga banor efter de bästa. De blir då goda exempel och de får möjlighet att utveckla sin teknik ytterligare. Teknikinlärning fordrar nämligen att hjärnan får arbeta hårt. Av maximal intellektuell ansträngning lär man sig mest. Är det för lätt kan man till och med bli sämre. Utan ansträngning har man inte tränat det organ som är viktigast i slalom, hjärnan.
Man bör också skilja på två viktiga saker: att lära sig och att prestera. Prestation är det vi kan mäta – klarar personen banan med avsedd teknik eller inte? Även om man inte presterar, kan man däremot lära sig något, men det är en process vi inte kan se. En aktiv som anstränger sig till sitt yttersta för att klara en svår bana lär sig något, även om man inte klarar banan. Den optimala teknikbanan fordrar full koncentration, där den aktive inte klarar den på första försöket, men klarar den på sitt femte försök. Fem försök per bana är optimalt. Vi får då också tid att öva många olika banor per pass.
Om den med bäst teknik skall får något att bita i, medför det att ibland läggs banor där någon i gruppen inte klarar ett enda åk. För att höja svårighetsgraden på lätta banor, kan de paddlas som C1:a, med annan teknik, paddla och blunda, variera porthöjd, paddla baklänges etc. Den som har svårt att klara en bana har dels möjlighet vid ett senare tillfälle träna samma principiella teknik men på lättare bana, men också utveckla ”plan B” – att med alternativ teknik klara alla portar.
Den mentala aspekten är också viktig. En del aktiva föredrar att klara alla banor. Andra är tvärtom. Om det inte är extremt svårt, blir de uttråkade. Forskning om motorisk inlärning talar för att det är den senare gruppen som utvecklas mest. Om aktiva skaffar sig mer kunskaper om hur man lär sig bäst, skulle de nog också kunna utveckla sin teknikträning ytterligare. Att man bommar på svåra banor är självklart, men vad som är ett misslyckande är relativt. Man bör nog mer hänga läpp för att man inte lär sig något, än för att man inte klarar banan.
Ett bra sätt att skapa en positiv känsla i kroppen innan passet är slut, är att låta den sista banan vara lätt nog man kan klara den med flyt. Det fungerar för alla aktiva oavsett nivå och man mår med ens så mycket bättre.
När banorna är så lätta att de klaras utan något finns att anmärka på, återstår att öka farten och då utvärderar vi det bäst med tidtagning. Vi bör då kalla det för snabbhetsträning. Det är en annan historia.
Mycket intressant och välskrivet!