Svensk störtloppspaddling är en rolig kanotgren som förtjänar att bli mycket större. Det är dags att lyfta upp störtlopp på dagordningen och få fart!
Organisatoriskt hör störtlopp av tradition till kanotslalomkommittén men dess position inom Svenska Kanotförbundet är mycket osäker. Ingen i SKF har tagit tag i störtlopp ordentligt och i praktiken har störtlopp hängt på Bo-Marcus Lidström i Falu Kanotklubb som reintroducerade grenen från 2003. Då hade inte en enda tävling arrangerats sedan 1991. Under senare år har Denis Anic förtjänstfullt arbetat för störtlopp.
Varför hade störtloppstävlingar ett uppehåll på mer än tio år? Ett skäl är att kanotslalom åter blev olympisk gren 1992. Internationellt gick slalom och störtlopps-VM skilda vägar vid samma tid. OS-status gav slalom mer pengar medan störtlopp fick mindre världen över. I Sverige blev det enögt fokus på slalom när 80-talets störtloppsfantaster slutade i forskommittén 1990.
Man bör dock komma ihåg att kanotslaloms första VM hölls 1949, men Sveriges första landslag startade 1977. Under dessa 30 år gjorde Svenska Kanotförbundet just ingenting. Naturligtvis hade förbundet kunna bestämma sig att göra en offensiv på kanotslalom mycket tidigare. Det i sin tur hade säkert kunnat rädda många forsar från utbyggnad eller åtminstone säkerställt flertalet forsarenor invid kraftverk – den stora utbyggnadsoffensiven var under 50 och 60-talet. Det lyckades i Frankrike och Tjeckien.
Självklart skulle en offensiv på störtlopp ge effekt på sikt, men trots upprepade förslag under de senaste 10 åren har SKF systematiskt nollbudgeterat störtlopp. Ändå är antalet ungdomar och därmed intäkter från grenen större än antalet ungdomar i kanotpolo. Naturligtvis avspeglas budget per gren i hur SKF:s styrelse ser ut, men det är inte ett föredömligt sätt att arbeta med paddling. Kanotförbundet är uppenbarligen inte en ändamålsenlig organisation för störtlopp. Ingen aktiv i Sverige satsar på grenen.
Att ingen satsar på störtlopp är dock inte ett godtagbart skäl till att inte lyfta ett finger för grenen, att nollbudgetera den centralt, eller att underlåta att organisera den bättre. Svenska Kanotförbundet har genom idrottens monopolistiska system “ensamrätt” att organisera störtlopp. Därför kan man kräva att SKF sköter grenen och har en utvecklingsplan. Om inte SKF sköter sitt uppdrag, så ska SKF tydligt tala om det och överlämna grenen till en annan organisation. Om detta skall motioneras till nästa årsmöte i SKF.
Då återstår frågan – varför störtlopp? Varför ska klubbar med kanotslalom arbeta för störtlopp? Svaret är uppenbart när man tränar barn i forspaddling. Att erbjuda ett varierat utbud av kanotidrotten är slalomklubbar bäst på av alla där vi idag tränar K1, C1, C2 slalom, lagträning, racing – och störtlopp.
Man kan paddla fors redan från 4 års ålder men 7-10 år är en lämplig ålder att börja i. En betydande andel av barn kan paddla fors långt innan de är trygga att paddla med kapell men utan kapell är större forsar och freestylepaddling inte aktuellt.
Kanotslalom i port är extremt tekniskt krävande. Mängden paddling eller fysisk träning under ett träningspass blir därför lätt mycket liten för barn innan de nått en hög färdighet. Aerob slalomträning dröjer flera år för de flesta av rent praktiska skäl.
Av dessa skäl är störtlopp ett utmärkt komplement till en slalomklubb. Med störtlopp kan unga aktiva träna sin fysik, balans, få variation och utveckla sin framåtpaddlingsteknik, samtidigt som de utvecklar förmågan att läsa forsar. För unga är därför störtlopp ett bättre komplement till slalom än freestyle eller kajakkross. Det liknar racing, men störtloppkanoter är robustare och tillåter paddling i fors.
En stor slalomklubb kommer till slut få trångt i forsen och att skicka iväg halva gruppen i störtloppskanot ger flera fördelar. På sikt kommer en del ungdomar växa upp till duktiga störtloppspaddlare – och de som stannar i slalom kommer ha en fördel, vilket många toppaktiva världen kan vittna om. I kanotsportens stormakt Frankrike är det obligatoriskt för alla slalompaddlare till och med 16 år att tävla i störtlopp.
Vi har framtiden i vår hand. Att ingen satsar på störtlopp beror på att ansvariga inte tagit tag i frågan och arbetat rätt. Dagens situation avspeglar vad som gjordes i SKF för 15 år sedan – då hade inte en tävling arrangerats på 6 år.
För 2013 och framåt bör störtlopp fortsätta att utvecklas genom fler tävlingar på lätt vatten för unga. Oftast, men inte nödvändigtvis alltid tillsammans med slalom. Centralt bör pengar anslås för inköp av trådlös överföring för fotocellsignaler, så att slaloms tidtagningsutrustning kan köras över långa avstånd som vid störtloppstävlingar.
År 2014 bör utlysas till störtloppssportens år där SKF kan reservera 50 % av alla pengar från idrottslyft till inköp av störtloppskanoter. En budget bör anslås för deltagande på en internationell tävlingsresa för utbyte och inspiration.
2015 bör vi kunna köra 10 störtloppstävlingar årligen i Sverige och göra tävlande i störtloppskanot obligatoriskt för alla som även tävlar i kanotslalom.
En egen störtloppskommitté skulle kunna instiftas redan nu, men i grunden har störtlopp och slalom gemensamma intressen och tillsammans är grenarna starkare. Störtlopp är inget hot utan en möjlighet.